Det är nu en vecka sen Aftonbladetreportern Lisa Röstlund träffade familjen Alkurdi i Malmö. De hade just anlänt till Sverige efter en lång flykt från Syrien. Familjen Alkurdi hade gjort samma, långa, farliga och utmattande resa som många andra syrier gjort sen inbördeskriget startade i mars 2011.

”De flydde i en liten, överfylld båt över Medelhavet där pappan trodde alla skulle dö. Efter fyra månaders svår flykt har de nått Malmö, med 60 kronor på fickan och utan vinterkläder. Föräldrarna oroas över barnen som tystnat.”

Det första reportaget drog igång ett stort engagemang bland Aftonbladets läsare och tittare. Reportaget blev #Syrienflykten där Lisa Röstlund, Josefin Sköld och fotografen Stefan Mattsson ska i bloggform berätta om syriers nya liv i Sverige.
Välkommen in-bloggen har pratat med Lisa Röstlund om #Syrienflykten-bloggen, familjen Alkurdi och varför det blivit en debatt om att flyktingar från Syrien kommer till Sverige.

Vi ska följa en familjs väg in i det svenska samhället. Hur kom vi på idén? 

– Flyktingströmmen från Syrien har ökat stort. Sedan i september, då vi blev första land att erbjuda permanent uppehållstillstånd till alla flyktingar från Syrien, har 1 800 asylsökande i veckan kommit till Sverige, varav många syrier.

– Kriget och flykten från Syrien konkretiserades väldigt när våra journalistkollegor Niclas Hammarström och Magnus Falkehed försvann.

– Vi har hört många rapporter om hur svåra flyktingvägarna är innan de anländer till hit – Lampedusa-katastrofen är ett exempel. Men det vi hört mindre av är vägen från det att flyktingarna kommer innanför Sveriges gränser. Genom att följa en familj från deras första dag i landet blir resan in i det svenska samhället väldigt konkret.

Hur ser flyktingars första tid i Sverige ut? 

– På kvällen den 26 november landade de i ett plan från Aten till Sturup i Malmö. Flyktingsmugglaren som var med sa ”Stick! Nu är ni i Sverige”. De frågade den förste mannen de såg, en taxichaufför från Irak, om det stämde. Han sa ”Ja”, och skjutsade dem till ett akut asylboende, Hotel Formule 1 i Malmö.

– Från dagen efter följer vi dem. Då tog de sig till Migrationsverkets ansökningsenhet i Malmö och sökte asyl. De fick vänta sju timmar, lämna fingeravtryck och genomgå flera intervjuer. Barnen som, troligen av trauma från kriget och flykten, inte ännu börjat prata trots att de är 2 och 3 år gamla, bröt till slut ihop av trötthet, innan de skjutsades tillbaka till hotellet.

– Efter tre dagar fick de höra att de skulle flyttas. De steg ombord på en buss som körde tvärs över landet, till Kalmar. I en liten by, Kolboda, fick de boende i en lägenhet i en semesteranläggning. Där har de självhushåll och ska klara sig på 1 372 kronor i veckan, med mat och förnödenheter åt hela familjen.

Men de är lyckliga över att ha fått någonstans att bo, och att äntligen, efter fyra månaders flykt, få lite ro.

– Familjen kom utan varma vinterkläder och med 60 kronor på fickan. Mängder av läsare har hört av sig, och de har fått kläder. I morgon kommer de även få vinterskor i rätt storlekar, som en busschaufför från Stockholm handlat åt dem efter Aftonbladets reportage. Det enda de vet nu är att de om tre månader ska genomgå ytterligare en intervju hos Migrationsverket, innan beslut tas om de kan få stanna.

Hur många syriska flyktingar har Sverige tagit emot? 

– I söndagens Agenda angav Eva-Lena Jansson, Socialdemokraternas talesperson i asyl- och migrationsfrågor, att Sverige tagit emot 15 000 syriska flyktingar. Vi håller på att reda ut detta med Migrationsverket just nu.

Varför är det sådan debatt om syriska flyktingar? 

– Därför att miljoner syrier flyr kriget just nu och att Sverige är det EU-land som tagit emot flesta kvotflyktingar från Syrien. Att Sverige i september beslöt ge alla från Syrien permanent uppehållstillstånd har gjort Sverige till ett av de mest attraktiva länderna för de flyende att ta sig till.

– Många anser att övriga EU-länder och även andra delar av världen måste ta större ansvar, och i Sverige frågar sig kritiker hur vi ska ha råd med mottagandet.

– Andra, som Lars-Göran Brandt, integrationsdirektör i Västerbotten, konstaterar att det på sikt är en vinstaffär att ta emot flyktingar. Sverige är i behov av befolkningsökning och arbetskraft, påpekar han.

Vilka, förutom flyktingarna, kommer ni vilja prata med? 

– Vi vill prata med alla, eftersom alla berörs: svenska medborgare som kommer att leva sida vid sida med syrier, som efter balkanflyktingarna på 90-talet är den största flyktinggruppen. Vi vill givetvis särskilt prata med beslutsfattare, personer som bor nära flyktingförläggningar och platser dit många syrienflyktingar nu kommer.

– Vi vill prata med frivilligorganisationer och enskilda som jobbar med att hjälpa de nyanlända, flyktingar som bott här längre och har erfarenheter av resan som de nyanlända nu ska göra.

– Vi vill också granska dem som tjänar pengar på det desperata behovet av boenden för asylsökande och nyanlända.

Hur länge kommer ni att jobba med den här serien? 

– Till att börja med ett par veckor. Men familjen Alkurdi, som vi följer, kommer jag att fortsätta följa så länge det går.

Läs bloggen #Syrienflykten här.

Aftonbladets publicering av en film som visar hur SD-ledaren Jimmie Åkesson tårtas har väckt uppmärksamhet. Filmen visar en allvarlig händelse, en attack mot en toppolitiker. Det ligger i vårt uppdrags kärna att rapportera om den, i text, i stillbild och med rörliga bilder.

Våra publiceringar har följts med stort intresse av våra läsare. Upphovsmannen bakom filmen är en frilansare som jobbade på uppdrag av Sverigedemokraterna som ville dokumentera boksigneringen som Åkesson tårtades under.

Aftonbladet har betalt för filmen. Vi betalar för nyhetstips som leder till publiceringar, det gäller även filmat material.

I vanliga fall säger vi ingenting om våra källor. Men i det här fallet har Sverigedemokraterna avslöjat att vi betalt frilansaren. Vad han, eller hon, gör med pengarna är hans, eller hennes, ensak.

I nyhetsrapporteringen om filmen nämns summor som inte är korrekta. Det vi betalade ligger långt under de summor som nämns. Aftonbladet har inte heller deltagit i någon budgivning. Om en sådan förekom var det utan vår kännedom.

/Lena Mellin, stf ansvarig utgivare

“För att de tillsammans med publiken, i webb-tv, sociala medier och papperstidning förnyat diskussionen om ett av vår tids mest laddade ämnen.”

I tisdags nominerades Aftonbladets Kenan Habul, Natalia Kazmierska och Stefan Mattsson till Stora journalistpriset som årets förnyare. Nomineringen fick trion för reportageserien “Välkommen” som publicerades under december 2012. Medan debatten om integrationsdebatten pågick för fullt i slutet av 2012 åkte trion kors och tvärs mellan Södertälje, Borlänge och Landskrona, tre kommuner som hittills har tagit ett stort ansvar för våra nya medborgare. En sak har de gemensamt: härifrån hörs rop på hjälp.

“Arbetslöshet, segregation, kriminalitet och fattigdom är verklighet för många av människor ni kommer att möta i denna reportageserie. Rädslan för ”dom andra”, har varit röda tråden på vår resa”, skriver trion i det första inlägget på bloggen där alla delarna från serien publicerades.

Och bakom varje stort reportage eller avslöjande finns nästan alltid ett gäng kollegor som läsarna inte får lära att känna. Reportageserien “Välkommen” projektleddes” av Maria Trägårdh, som fick Stora Journalist-priset 1999. Maria utsågs även till Sveriges nionde bästa grävare under de 25 senaste åren med motiveringen:

“Att som ung tjej slå sig fram som grävare i början av 90-talet i den då extremt machopräglade kvällspressen inger respekt. Hon har fortsatt lika enträget, också genom att hitta nya grävmetoder. En pionjär med live-gräv på nätet.”

Det är lätt för bloggen att konstatera att Maria Trägårdh är en stjärna inom den svenska journalistiken. Och därför har vi nu tagit tillfället i akt och låtit henne berätta om hur den nominerade “Välkommen”-serien egentligen gick till.

Grattis till nomineringen. Kom den som en överraskning?
– Tack! Varje nominering är en glad överraskning.

Vem kom på idén till reportageserien?
– Jag tjatade om att det gått 20 år sedan vi gjorde en större reportageserie om invandring och integration i Sverige. Magnus Ringman (numera HR-chef på Aftonbladet) och jag arbetade under tre månader med artikelserien, Vi & Dom, som skildrade en uppskruvad situation då om invandring, integration och motsättningar på ungdomsnivå och som belönades med en guldspade.

Tanken var att Kenan, Natalia och Stefan skulle återvända till huvudpersonerna från Vi & Dom 20 år senare. Men efter en tids research kändes inte greppet relevant. Mycket i Sverige är annorlunda i dag jämfört med 1992. Därför blev det något helt nytt. Det blev en berättelse från tre helt olika städer som under kort eller lång tid haft stor invandring. Det blev #Välkommen.

Hur gick det till när Kenan, Natalia och fotografen Stefan blev ett team?
– Kenan och Natalia har det mesta man kan önska i en reporter: skickliga, modiga reportrar såväl som grävare som stilister. Båda har bevakat intergrationsfrågan i nyhetsarbetet, reportage och kolumner tidigare. Att båda dessutom har egna erfarenheter av att komma som flyktingar till Sverige är en bonus. Valet av Stefan avgjordes av i princip samma saker, skicklighet, mod och förmåga att skildra och komma människor nära i bilder som är svåra att väja för.

Hur lång tid jobbade de tre med serien?
– Ungefär 2, 5 – 3 månader.

Hur många var involverade?
– Redan från start jobbade vi för publicering i alla kanaler med varje kanals speciella krav och temperament. Nyckelpersoner från varje del: print, web, tv jobbade tätt tillsammans utifrån hjärtat: reportageserien för att hitta varje kanals ultimata uttrycksform. En gissning är 12-15 personer.

Vilka var era roller i det hela?
– Jag projektledde det konkreta arbetet. Camilla Norström (chef för nyhetsavdelningen) var ovärderligt bollplank, beslutsfattare och stöttepelare i ett mycket långt och ibland snårigt  projekt.

Vad tror och hoppades ni att reportageserien skulle leda till?
– Hela syftet var precis som Kenan, Natalia och Stefan deklarerade i sin starttext: att medan en uppskruvad debatt om integration pågick överallt ge sig ut i Sverige och faktiskt träffa, prata och skildra människorna debatten handlar om.

Vad var den största utmaningen under det här journalistiska projektet?
– Att nå ut med en angelägen reportageserie, (ett viktigt tidsdokument) om en stor och viktig samhällsfråga mitt i ett uppskruvat debattklimat och föra en öppen och konstruktiv diskussion utifrån reportagen och inte förlora den i hat och pajkastning.

Är det svårt att skriva om invandring?
– Ja och nej. Det är en fråga som engagerar och väcker känslor. Det kräver ett större redaktionellt ansvar och många fler diskussioner på redaktionen än till exempel en granskning av skolan.

Fanns det några kluriga publicistiska frågor som ni fick ta hänsyn till?
– Det finns alltid mycket att klura på inför varje publicering och så var det även denna gång. Den här gången jobbade vi hårt med tonfall och rubriker.

I november kan serien också vinna själva priset. Varför förtjänar Välkommen-serien att vinna priset som årets förnyare?
– Därför att teamet har tagit det klassiska reportaget in i framtiden och förvaltat det i alla kanaler på varje specifik kanals egna villkor: klassisk print, online, tv och sociala medier. Och dessutom tagit läsarnas önskan om medverkan på allvar och riggat för en sjukt bra debatt om denna superintressanta och viktiga fråga i vår tid.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att de får priset så klart!

Ola Söderholm bloggar på Nöjesguiden och är nu våldsamt upprörd över en artikel som publicerades i Aftonbladet och på aftonbladet.se 2006.
Artikeln är en rewrite från en av världens mest respekterade tidningar, brittiska The Times, och handlar i korthet om att en forskare kommit fram vackra föräldrars första barn oftast är en flicka.
Att Söderholm är upprörd över den sju år gamla publiceringen beror, såvitt man förstår av inlägget, att forskaren senare gett uttryck för märkliga uppfattningar.
Det borde vi naturligtvis ha förstått redan då och aldrig rewritat Timesartikeln. (obs ironi)
Lena Mellin
stf ansvarig utgivare

….Aftonbladets reporter som har nått en miljon läsare på fyra dagar med sin blogg om dödstraffet i USA.

– Jag var ganska säker på att folk var intresserade. Men så många, nej, det trodde jag inte.

Vad har du fått för reaktioner från läsarna?

– Jag har fått otroligt fina reaktioner. Folk vill träffa alla som påverkas av dödstraffet.

Du har träffat mammor till mördade barn, mördare som varit minuter från döden och fängelsedirektörer som gett klartecken till närmare 89 avrättningar. Vad har påverkat dig mest under resan?

– Det är när jag träffade Vaughn Ross på death row. Sekunden när vi sa hej då var otroligt märklig när man vet att han om en vecka förmodligen är död.

– Min personliga åsikt är att det är ganska barbariskt att ha ihjäl människor så en benådning skulle inte sitta fel.

Läs bloggen här.
Carina Bergfeldt hittar ni här:
Mail
Twitter
Facebook

/Andreas Söderlund

Många läsare undrar varför Aftonbladet har ett så stort fokus på kungahuset.
Lena Mellin, ställföreträdande utgivare, svarar och förklarar.

1.) Kungen är Sveriges statschef och en samlande symbol för landet.
Hans konstitutionella plikter är få, statschefen öppnar riksdagen varje höst, han leder informationskonseljerna med regeringen på Slottet och han är ordförande i Utrikesnämnden, ett riksdagsorgan som träffas en handfull gånger per år, också de mötena äger rum på Slottet. Övriga ledamöter är seniora företrädare för riksdagspartierna. Statsministern och utrikesministern deltar också i mötena.
Kungens övriga makt är informell, det vill säga han skapar sin egen maktsfär genom sina offentliga åtaganden. Ett av kungens stora intressen är miljö och klimat.
Han har också viktig för Sveriges export. I samband med statsbesök följer ofta en stor näringslivsdelegation som kungen, och drottningen, agerar dörröppnare för.
Givetvis är det intressant att beskriva en person som har så pass stort inflytande över Sverige som Carl XVI Gustaf har.

2.) Inte bara kungen utan hela kungafamiljen är viktiga opinionsbildare. Drottning Silvia har använt sin ställning för att bland att lyfta fram vården av demenssjuka och kampen mot barnfattigdomen. Hon grundade Silviastiftelsen som bland annat utbildar sjukvårdspersonal i demensvård, vilket fått många äldreboenden att vidareutbilda personalen.
Hon har också grundat World Childhood Foundation som arbetar för barns rätt till en trygg barndom och bättre levnadsvillkor för barn som lever i utsatta miljöer över hela världen.
Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har fokuserat på hälsa om ungdomar. De delar bland annat ut pengar via Kronprinsessparets stiftelse. Victoria är beskyddare för ett otal verksamheter bland annat Nordens Ark, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, Riksförbundet Sveriges lottakårer. Riksförbundet sällsynta diagnoser, Stockholms stadsmission och Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Prins Carl Philip ägnar sig åt lite sportigare aktiviteter och är beskyddare för bland annat Kungliga motorbåtsklubben, Svenska rallyt, Svenska veteranförbundet Fredsbaskrarna och Volvo ocean race.
Prinsessan Madeleine är beksyddare för bland annat Childhood, där hon också jobbar, och för Min stora dag.
Givetvis är det intressant att skriva om personer som använder sin ställning för att aktivt påverka situationen i Sverige i dag. Även om de gör det från en position som inte är den vanliga.

3.) Kungafamiljen har ett privatliv och det skriver vi sällan om. Men de har också en plats i offentlighetens ljus som vi vanliga kanske förknippar med privatlivet. Victoria och Madeleines bröllop, prinsessan Estelles dop och prinsessan Lilians begravning är exempel på det.
Den typen av ceremonier har genom den kungliga historien alltid varit publika tillställningar och har förblivit det in i våra dagar. Av tradition, men också för att kungafamiljen har valt det.
Att visa upp sig, att ställa upp på ett timslångt program i SVT varje år, att bjuda till en halvprivat sfär är inte bara ett sätt för kungafamiljen att skaffa sig den opinionsbildande ställning de har.
Det är också ett sätt att säkra ett fortsatt stöd för monarkin. Den dag kungafamiljen stänger in sig på Slottet och visar upp sig ett par dagar om året kommer stödet för det nuvarande statsskicket att minska rejält.
Vi, och då menar jag inte alla utan de flesta av oss, gillar fest, fina klänningar och rörande tal. Därför skriver Aftonbladet även om den delen av kungafamiljens aktiviteter.

Lena Mellin på Twitter.

Hovbloggen på Aftonbladet – med Jenny Alexandersson.

Vad gör en nyhetskrönikör egentligen?

– Vi skriver om händelser i nyhetsflödet, men försöker lägga till ett personligt tilltal och ge perspektiv. Tanken är att nyhetskrönikören ska komplettera nyhetsjournalistiken.

Ditt jobb går ut på att ha åsikter. Journalister ska väl inte ha några åsikter?

– En vanlig missuppfattning är att journalistiken ska vara objektiv. Faktum är att det inte finns någon objektiv journalistik: redan valet av ämnen är subjektivt. Att reportrar som skriver nyhetsartikel inte ska blanda in sina egna värderingar är strängt taget en helt annan sak.

– Men för att svara på din fråga: en journalistik som helt saknar ståndpunkter låter som en förfärligt tråkig journalistik. Finns det ens anledning att bedriva journalistik utan åsikter, utan en vilja till förändring?

Du befann dig på plats i rättegångssalen i Oslo under stora delar av Breivik-rättegången förra året. Vad var det svåraste med det uppdraget?

– Den masssiva sorgen. Så många liv som hade slagits i spillror. Det var sannerligen inte synd om mig, men sorg smittar. Det var stundtals väldigt tungt. 

– Att försöka variera mig, att inte kopiera mina egna tankegångar, att skriva en helt ny text varje dag var inte heller alltid så lätt.

I sommar ska du vara en fluga på väggen i Almedalen. Vad kan läsarna förvänta sig av dig därifrån?

– Lite elakhet, lite humor och förhoppningsvis ett annorlunda sätt att se på denna märkliga festival.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Semester.

Här följer du Oisín Cantwell på Twitter.

Här hittar du Oisín Cantwells krönikor/kolumner.

En nyhetskrönika publiceras ofta i anknytning till en nyhetsartikel.

Vem är du?

– Camilla Norström, född 1971. Har jobbat på Aftonbladet sedan maj 2000, hela tiden på nyheterna. Började som så många andra som sommarvikarie, hamnade snabbt på samma kvällsreporterskift som Oisin Cantwell, Svante Lidén och Kerstin Nilsson och blev fullkomligt tagen av allt: tempot, kamratskapen, kunskaperna.

– Min journalistika grund fick jag i Sundsvall. Först ett år på journalistutbildningen på Mittuniversitet, sedan nöjesredaktör och kvällsreporter på Sundvalls Tidning i fyra. Bra år, bästa skolan. De åren gjorde mig till journalist, något jag alltid velat bli.

– I väntan på att komma in på journalisthögskolan höll jag till godo med studentradion och kårtidningen i Örebro samtidigt som jag tog en massa poäng i statsvetenskap, kommunikation och engelska. Min allra första intervju var med Eva Dahlgren, den andra med Joakim Thåström.

Vad gör du på Aftonbladet?

– På Aftonbladet har jag varit allmänreporter, krimreporter, nyhetschef, editionschef och lett och annat projekt. Sedan januari 2012 är jag biträdande redaktionschef och chef för nyhetsredaktionen. Det innebär att jag har det övergripande ansvaret för att leda arbetet vid nyhetsredaktionen som är gemensam för samtliga kanaler, det vill säga online, print och tv.

Vad kommer du att blogga om?

– Givetvis om journalistiken vi gör, och varför vi gör den! Men jag hoppas också skildra pulsen på nyhetsredaktionen och kanske avslöja ett och annat om centraldeskens inre liv.

Ditt bästa minne från din tid på Aftonbladet?

– Har så många och alla handlar i grunden om det fantastiska lagarbetet som kickar in när jobbet  är som svårast.

Saker du är stolt över?

• Artikelserien Mamma, pappa, sprit – om att växa upp med en förälder som super, som jag gjorde som reporter tillsammans med Kerstin Weigl

• Fotboll efter döden – om hur fotbollen hjälper oss att klara den svåraste av tragedierdå jag fick förmånen att jobba nära och vara redaktör för Erik Niva under flera månader.

• Aftonbladets sammantagna, prisbelönade, tålmodiga och värdiga bevakning av tragedin på Utöya och efterspelet. För att lyckas med det krävs fantastiska arbetskamrater, jag är både stolt och tacksam över att få arbeta med dem.

Vad gör du när du inte jobbar?

– Är med mina tre barn. Är inte så bra på att hämta på dagis och i skolan, men läxor, läsning, lek och Lego är mina områden. Annars spelar jag mest fotboll (Bara Bajare), eller tränar fotboll (Järla IF), eller tittar på fotboll. Hela familjen har såklart haft säsongskort på Söderstadion och har på Nya Söderstadion. Följer kanske lite väl många TV-serier nattetid och läser därför numera alldeles för lite böcker. Tackar min bokklubb för att det ens blir några. Cyklar, springer, skidar och simmar för att må bra och hinna lyssna på Stil och Studio ett i P1.

Vem skulle jag du med dig till en öde ö, varför?

– Man och barn. Vi gillar att hänga med varandra. Kanske skulle vi bjuda med Pia Sundhage och en boll också.

Vad gör du på Aftonbladet?

– Jag är för närvarande chef för vår samhällsredaktion och det har jag varit ända sedan 1985. Men det kommer snart att ändra sig, jag kommer att få en efterträdare i höst då vi dessutom utökar redaktionen med en reporter. I dag heter mina medarbetare Anette Holmqvist, Pär Karlsson och Josefin Karlsson.

– Därutöver är jag också politisk kommentator och kolumnist. Det innebär att jag skriver nyhetskolumner om politik och att jag skriver en krönika varannan söndag.

– Ett tredje område som jag ägnar min arbetstid och en del av kvällarna åt är att jag är ställföreträdare för Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i hans egenskap som ansvarig utgivare. Varannan vecka är det jag som är samtalspartner och fattar beslut i löpande publicistiska beslut. Jag sköter också våra kontakter med Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd.

– En fjärde arbetsuppgift är att vara redaktionellt ansvarig för textarkivet, vårt kollektiva minne. Det är viktigt att det är lätt att söka i det och att det fungerar.

Vad kommer du att blogga om?

– Jag kommer mest att blogga om olika publicistiska beslut, exempelvis om varför vi namnger vissa brottslingar men inte andra.
Vägledande för våra publicistiska beslut är Pressens etiska regler som finns på po.se för den som vill fördjupa sig i den regelsamlingen.

Ditt bästa minne från din tid på Aftonbladet?

– Jag har oerhört många fina minnen från Aftonbladet och det borde jag ju ha eftersom jobbat här i mer än trettio år.
Det bästa med jobbet är att man får lära sig något nytt nästan varje dag och den strukturomvandling som mediebranschen går igenom just nu är både fascinerande, spännande – och lite skrämmande.
– Några roliga enskildheter var när jag avslöjade innehållet i Kjell-Olof Feldts memoarer utan att ha läst en rad. Den innehöll sprängstoff på sin tid och förlaget var jättesurt. De skickade ett kravbrev på 60 000 kronor. Andra roliga minnen är när jag och Carl Bildt klättrade upp på taket till riksdagshuset och fick en utskällning av riksdagens säkerhetschef. Bildt skulle fotograferas där, fotografen stod på marken.
– Samt alla valrörelser och mina hemliga middagar med Göran Persson.

Vad gör du när du inte jobbar?

– Jag sköter mitt hus och trädgård, mina båtar, min mammas sommarställe och umgås med min mamma som bor på ett äldreboende.
Jag reser också en del tillsammans med kompisar och läser intressanta böcker. De ointressanta för respass efter högst 60 sidor, livet är för kort för att läsa det som är ointressant.
– Jag motionerar inte (utom i trädgården), jag går aldrig på bio och tittar mycket sällan på tv.

Vem skulle jag du med dig till en öde ö, varför?

– Dit skulle jag ta med mig Herr Padda och hoppas att det finns nät i närheten så att jag både kan larma om mitt prekära läge och surfa runt på intressanta sajter tills jag blir räddad.