Nu är 2013 snart slut. Det har varit ett år Aftonbladet slagit läsarrekord gång på gång och har närmare 3,3 miljoner läsare – varje dag!
Och nu kan vi äntligen presentera årets mest lästa artiklar på Aftonbladet. Tack alla läsare för ett fantastiskt år!

Det är nu en vecka sen Aftonbladetreportern Lisa Röstlund träffade familjen Alkurdi i Malmö. De hade just anlänt till Sverige efter en lång flykt från Syrien. Familjen Alkurdi hade gjort samma, långa, farliga och utmattande resa som många andra syrier gjort sen inbördeskriget startade i mars 2011.

”De flydde i en liten, överfylld båt över Medelhavet där pappan trodde alla skulle dö. Efter fyra månaders svår flykt har de nått Malmö, med 60 kronor på fickan och utan vinterkläder. Föräldrarna oroas över barnen som tystnat.”

Det första reportaget drog igång ett stort engagemang bland Aftonbladets läsare och tittare. Reportaget blev #Syrienflykten där Lisa Röstlund, Josefin Sköld och fotografen Stefan Mattsson ska i bloggform berätta om syriers nya liv i Sverige.
Välkommen in-bloggen har pratat med Lisa Röstlund om #Syrienflykten-bloggen, familjen Alkurdi och varför det blivit en debatt om att flyktingar från Syrien kommer till Sverige.

Vi ska följa en familjs väg in i det svenska samhället. Hur kom vi på idén? 

– Flyktingströmmen från Syrien har ökat stort. Sedan i september, då vi blev första land att erbjuda permanent uppehållstillstånd till alla flyktingar från Syrien, har 1 800 asylsökande i veckan kommit till Sverige, varav många syrier.

– Kriget och flykten från Syrien konkretiserades väldigt när våra journalistkollegor Niclas Hammarström och Magnus Falkehed försvann.

– Vi har hört många rapporter om hur svåra flyktingvägarna är innan de anländer till hit – Lampedusa-katastrofen är ett exempel. Men det vi hört mindre av är vägen från det att flyktingarna kommer innanför Sveriges gränser. Genom att följa en familj från deras första dag i landet blir resan in i det svenska samhället väldigt konkret.

Hur ser flyktingars första tid i Sverige ut? 

– På kvällen den 26 november landade de i ett plan från Aten till Sturup i Malmö. Flyktingsmugglaren som var med sa ”Stick! Nu är ni i Sverige”. De frågade den förste mannen de såg, en taxichaufför från Irak, om det stämde. Han sa ”Ja”, och skjutsade dem till ett akut asylboende, Hotel Formule 1 i Malmö.

– Från dagen efter följer vi dem. Då tog de sig till Migrationsverkets ansökningsenhet i Malmö och sökte asyl. De fick vänta sju timmar, lämna fingeravtryck och genomgå flera intervjuer. Barnen som, troligen av trauma från kriget och flykten, inte ännu börjat prata trots att de är 2 och 3 år gamla, bröt till slut ihop av trötthet, innan de skjutsades tillbaka till hotellet.

– Efter tre dagar fick de höra att de skulle flyttas. De steg ombord på en buss som körde tvärs över landet, till Kalmar. I en liten by, Kolboda, fick de boende i en lägenhet i en semesteranläggning. Där har de självhushåll och ska klara sig på 1 372 kronor i veckan, med mat och förnödenheter åt hela familjen.

Men de är lyckliga över att ha fått någonstans att bo, och att äntligen, efter fyra månaders flykt, få lite ro.

– Familjen kom utan varma vinterkläder och med 60 kronor på fickan. Mängder av läsare har hört av sig, och de har fått kläder. I morgon kommer de även få vinterskor i rätt storlekar, som en busschaufför från Stockholm handlat åt dem efter Aftonbladets reportage. Det enda de vet nu är att de om tre månader ska genomgå ytterligare en intervju hos Migrationsverket, innan beslut tas om de kan få stanna.

Hur många syriska flyktingar har Sverige tagit emot? 

– I söndagens Agenda angav Eva-Lena Jansson, Socialdemokraternas talesperson i asyl- och migrationsfrågor, att Sverige tagit emot 15 000 syriska flyktingar. Vi håller på att reda ut detta med Migrationsverket just nu.

Varför är det sådan debatt om syriska flyktingar? 

– Därför att miljoner syrier flyr kriget just nu och att Sverige är det EU-land som tagit emot flesta kvotflyktingar från Syrien. Att Sverige i september beslöt ge alla från Syrien permanent uppehållstillstånd har gjort Sverige till ett av de mest attraktiva länderna för de flyende att ta sig till.

– Många anser att övriga EU-länder och även andra delar av världen måste ta större ansvar, och i Sverige frågar sig kritiker hur vi ska ha råd med mottagandet.

– Andra, som Lars-Göran Brandt, integrationsdirektör i Västerbotten, konstaterar att det på sikt är en vinstaffär att ta emot flyktingar. Sverige är i behov av befolkningsökning och arbetskraft, påpekar han.

Vilka, förutom flyktingarna, kommer ni vilja prata med? 

– Vi vill prata med alla, eftersom alla berörs: svenska medborgare som kommer att leva sida vid sida med syrier, som efter balkanflyktingarna på 90-talet är den största flyktinggruppen. Vi vill givetvis särskilt prata med beslutsfattare, personer som bor nära flyktingförläggningar och platser dit många syrienflyktingar nu kommer.

– Vi vill prata med frivilligorganisationer och enskilda som jobbar med att hjälpa de nyanlända, flyktingar som bott här längre och har erfarenheter av resan som de nyanlända nu ska göra.

– Vi vill också granska dem som tjänar pengar på det desperata behovet av boenden för asylsökande och nyanlända.

Hur länge kommer ni att jobba med den här serien? 

– Till att börja med ett par veckor. Men familjen Alkurdi, som vi följer, kommer jag att fortsätta följa så länge det går.

Läs bloggen #Syrienflykten här.

På torsdag gäller det. Då får vi veta vilka som vinner Stora Journalist-priset. Från Aftonbladet är Natalia Kazmierska, Kenan Habul och Stefan Mattsson nominerade för reportageserien #Välkommen som vi skrivit mer om här.
Bloggen lyckades få tag i trion dagarna innan prisutdelningen. Läs intervjun nedan.

Kom nomineringen som en överraskning?
Natalia: Yes! Fullständigt. Ett år i journalistiken är en evighet. Vi tänkte på serien bara för att ettårsdagen av publiceringen började närma sig, men att vi skulle bli nominerade har ingen av oss, i all vår ödmjukhet, ens kunnat drömma om.

Var det svårt att följa upp så många olika och ofta svåra berättelser?
Natalia: Nej, de flesta vi ringde var oerhört glada och träffa oss, med undantag för en person som inte ville ställa upp av skäl som inte har med själva serien att göra.

Hur många av de ni träffade 2012 hann ni prata med den här gången?
Natalia: Vi träffade de sex som är med i videoreportaget. Men vi har pratat med många fler i telefon.

Ni träffade flera nyanlända flyktingar 2012. Hur har Sverige tagit emot dem?
Kenan: Det är svårt att ge ett generaliserande svar. Den överväldigande majoriteten vi pratade med verkar ändå vara mycket tacksamma och glada över att vara här. Vissa människor har farit illa, som Mohamed Naser som blev offer för den stenhårda bostadsmarknaden i Södertälje och tvingas betala ockerhyror och sova i tunnelbanan. Men han valde ju själv att komma till Södertälje.

Hur har reportageresorna påverkat er personligen?
Kenan: Man blir alltid berörd när man träffar människor som har varit med om fasansfulla upplevelser i samband med krig eller landsflykt. Samtidigt är det fascinerande att mötas av den glädje hos någon som kommit till ett tryggt och säkert land. Det finns oerhört mycket hopp hos många som kommer hit, förstås.

”Vi måste våga prata om det mest laddade” är rubriken på uppföljningen av #Välkommen. Borde invandring verkligen vara så ”laddat”?
Kenan: Nej, det borde det kanske inte. Men frågan är laddad eftersom den är så lätt att utnyttja som ett slagträ i den politiska debatten. En del vill avhumanisera flyktingarna och bara prata om hur mycket de kostar. Vi ville ge de här människorna ett ansikte och låta dem själva berätta om sina upplevelser, drömmar och syn på Sverige. 

Ni chattade med läsarna om #Välkommen i söndags. Vilka frågor dök upp då?
Kenan: Alla möjliga, en del frågor rörde själva artikelserie, men påfallande många passade på att diskutera invandringen och argumentera med alla slags siffror om antalet människor som kommer hit och vad de tros kostar.

På torsdag kan ni vinna Stora Journalistpriset. Vad tänker ni göra med de 100 000 kronorna om ni vinner?
Stefan: Det känns så abstrakt. Just nu är vi nominerade, vi får se hur det går på torsdag. Så får vi ta det därifrån.

Om ni inte vinner, vem förtjänar då priset:
Stefan: Både de andra nominerade har bidragit till förnyelse inom sina områden. Jag känner inte att jag kan säga att någon av oss förtjänar priset mer än någon annan.

Till sist, vad önskar du/ni mest av allt just nu?
Stefan: Jag hoppas givetvis att vi får priset och att vi på Aftonbladet fortsätter att utveckla vår journalistik.

Titta på bilden ovan. För nu är det dags för ännu ett historiskt rekord. September 2013 var den starkaste månaden genom alla tider för Aftonbladet, med totalt 3 079 000 läsare varje dag! Det tidigare rekordet löd 3 042 000 dagliga läsare och uppmättes i augusti i år.
   Analyschef Johan Liljebo kommenterar:
”Stark inledning på september med Silly Season Deadline day följt av Obamas besök i Stockholm, vilket gav bra skjuts in i premiären för Aftonbladets TV-satsning Kvällsblocket med Sportbladet Show och Brottscentralen. Sportbladet lockade många med VM-kval i fotboll mot Irland och Kazakstan.
   Mobilsajten utvecklades fortsatt enormt starkt och nådde nya rekord. Smartphones är nu sett till antal besök den vanligaste enheten för att accessa Aftonbladets innehåll online.”

Tack alla läsare och tittare!

“För att de tillsammans med publiken, i webb-tv, sociala medier och papperstidning förnyat diskussionen om ett av vår tids mest laddade ämnen.”

I tisdags nominerades Aftonbladets Kenan Habul, Natalia Kazmierska och Stefan Mattsson till Stora journalistpriset som årets förnyare. Nomineringen fick trion för reportageserien “Välkommen” som publicerades under december 2012. Medan debatten om integrationsdebatten pågick för fullt i slutet av 2012 åkte trion kors och tvärs mellan Södertälje, Borlänge och Landskrona, tre kommuner som hittills har tagit ett stort ansvar för våra nya medborgare. En sak har de gemensamt: härifrån hörs rop på hjälp.

“Arbetslöshet, segregation, kriminalitet och fattigdom är verklighet för många av människor ni kommer att möta i denna reportageserie. Rädslan för ”dom andra”, har varit röda tråden på vår resa”, skriver trion i det första inlägget på bloggen där alla delarna från serien publicerades.

Och bakom varje stort reportage eller avslöjande finns nästan alltid ett gäng kollegor som läsarna inte får lära att känna. Reportageserien “Välkommen” projektleddes” av Maria Trägårdh, som fick Stora Journalist-priset 1999. Maria utsågs även till Sveriges nionde bästa grävare under de 25 senaste åren med motiveringen:

“Att som ung tjej slå sig fram som grävare i början av 90-talet i den då extremt machopräglade kvällspressen inger respekt. Hon har fortsatt lika enträget, också genom att hitta nya grävmetoder. En pionjär med live-gräv på nätet.”

Det är lätt för bloggen att konstatera att Maria Trägårdh är en stjärna inom den svenska journalistiken. Och därför har vi nu tagit tillfället i akt och låtit henne berätta om hur den nominerade “Välkommen”-serien egentligen gick till.

Grattis till nomineringen. Kom den som en överraskning?
– Tack! Varje nominering är en glad överraskning.

Vem kom på idén till reportageserien?
– Jag tjatade om att det gått 20 år sedan vi gjorde en större reportageserie om invandring och integration i Sverige. Magnus Ringman (numera HR-chef på Aftonbladet) och jag arbetade under tre månader med artikelserien, Vi & Dom, som skildrade en uppskruvad situation då om invandring, integration och motsättningar på ungdomsnivå och som belönades med en guldspade.

Tanken var att Kenan, Natalia och Stefan skulle återvända till huvudpersonerna från Vi & Dom 20 år senare. Men efter en tids research kändes inte greppet relevant. Mycket i Sverige är annorlunda i dag jämfört med 1992. Därför blev det något helt nytt. Det blev en berättelse från tre helt olika städer som under kort eller lång tid haft stor invandring. Det blev #Välkommen.

Hur gick det till när Kenan, Natalia och fotografen Stefan blev ett team?
– Kenan och Natalia har det mesta man kan önska i en reporter: skickliga, modiga reportrar såväl som grävare som stilister. Båda har bevakat intergrationsfrågan i nyhetsarbetet, reportage och kolumner tidigare. Att båda dessutom har egna erfarenheter av att komma som flyktingar till Sverige är en bonus. Valet av Stefan avgjordes av i princip samma saker, skicklighet, mod och förmåga att skildra och komma människor nära i bilder som är svåra att väja för.

Hur lång tid jobbade de tre med serien?
– Ungefär 2, 5 – 3 månader.

Hur många var involverade?
– Redan från start jobbade vi för publicering i alla kanaler med varje kanals speciella krav och temperament. Nyckelpersoner från varje del: print, web, tv jobbade tätt tillsammans utifrån hjärtat: reportageserien för att hitta varje kanals ultimata uttrycksform. En gissning är 12-15 personer.

Vilka var era roller i det hela?
– Jag projektledde det konkreta arbetet. Camilla Norström (chef för nyhetsavdelningen) var ovärderligt bollplank, beslutsfattare och stöttepelare i ett mycket långt och ibland snårigt  projekt.

Vad tror och hoppades ni att reportageserien skulle leda till?
– Hela syftet var precis som Kenan, Natalia och Stefan deklarerade i sin starttext: att medan en uppskruvad debatt om integration pågick överallt ge sig ut i Sverige och faktiskt träffa, prata och skildra människorna debatten handlar om.

Vad var den största utmaningen under det här journalistiska projektet?
– Att nå ut med en angelägen reportageserie, (ett viktigt tidsdokument) om en stor och viktig samhällsfråga mitt i ett uppskruvat debattklimat och föra en öppen och konstruktiv diskussion utifrån reportagen och inte förlora den i hat och pajkastning.

Är det svårt att skriva om invandring?
– Ja och nej. Det är en fråga som engagerar och väcker känslor. Det kräver ett större redaktionellt ansvar och många fler diskussioner på redaktionen än till exempel en granskning av skolan.

Fanns det några kluriga publicistiska frågor som ni fick ta hänsyn till?
– Det finns alltid mycket att klura på inför varje publicering och så var det även denna gång. Den här gången jobbade vi hårt med tonfall och rubriker.

I november kan serien också vinna själva priset. Varför förtjänar Välkommen-serien att vinna priset som årets förnyare?
– Därför att teamet har tagit det klassiska reportaget in i framtiden och förvaltat det i alla kanaler på varje specifik kanals egna villkor: klassisk print, online, tv och sociala medier. Och dessutom tagit läsarnas önskan om medverkan på allvar och riggat för en sjukt bra debatt om denna superintressanta och viktiga fråga i vår tid.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att de får priset så klart!

Aftonbladet är Sveriges bästa, hungrigaste och största nyhetssajt – för andra året i rad. Och prisfesten slutar inte där. Aftonbladet har utsetts till Årets dagstidning – digitala medier, Årets redaktion, Årets medieledare och Årets marknadsinsats.
Läs mer här.

Stånkande och stönande, bredbenta och vaggande tar sig amerikanerna fram – om de alls går. USA upplever en explosionsartad fetmaepidemi. Den förstör folkhälsan och är ett hot mot ekonomin.
Tillsammans med fotografen Lotte Fernvall reste Aftonbladets Peter Kadhammar till USA:s fetaste delstat, Mississippi, för att berätta om den nya stora samhällsfrågan. Resan blev en välläst reportageserien ”Det feta USA”.

Bloggen har ställt några frågor till Peter Kadhammar om resan, fetmaepidemin och vilken väg USA måste ta.

Hur länge var du i USA?
– Jobbet tog en dryg vecka att göra eftersom jag hade planerat det dag för dag.

 Vilket är det enskilt viktigaste intrycket du fick med dig hem?
– Att fetman är ett ännu större problem än jag trodde när Lotte Fernvall och jag for till Mississippi.

Hur stor är krismedvetenheten om det stora fetmaproblemet i USA? 
– Den växer, bland annat därför att det är Michelle Obamas stora fråga. Jag såg på Coca-Colas hemsida att det företaget är engagerat i arbete mot fetma!

Har fetmavågen nått Sverige ännu eller är den på väg hit alls?
– Den är nog på väg hit men det blir inte lika illa som i USA. Vi har en bredare tradition av att träna och röra på oss till vardags. Att cykla till jobbet vore excentriskt i USA.

Har du ändrat dina matvanor efter att ha sett vad fett och socker gör med människor i USA? 
– Ja, faktiskt tänker jag mer på vad jag äter. Och de flesta jag känner som varit i USA säger samma sak.

Lägger fattigdom grunden för fetma i USA? 
– Ja, där som överallt annars.

Och till sist, Vad tänker du skriva om nu? 
– Ryssland. Tror jag.

Runt 50 000 barn mobbas i våra skolor, enligt Skolverket. Det är ett samhällsproblem. I flera veckor har Aftonbladets Karin Östman och Eric Tagesson därför granskat mobbningen i den svenska skolan. De har pratat med mobbade, mobbare och organisationer som jobbar mot mobbning. Det har varit en öppen granskning som gjorts tillsammans med läsarna. Granskningen har haft över i  2, 3 miljoner sidvisningar. Bloggen har kommenterats nästan 2500 gånger och hela 87 000 var inne och chattade om mobbning med Östman och Tagesson. Helt makalösa siffror som visar engagemanget som finns mot mobbning ute i Sverige.

Bloggen har ställt några frågor till de båda reportrarna, om granskningen #Mobbad och vad de själva lärt sig under den här tiden.

Varför skriver Aftonbladet om mobbning just nu?
– Det är ett angeläget ämne, ett samhällsproblem, som det borde sättas fokus på. 

Hur länge har ni jobbat med den öppna granskningen? 

– I knappt tre veckor.

Vad betyder egentligen en öppen granskning? 

– Att vi gör den i ”realtid”, tillsammans med läsarna. Tanken är att de ska kunna följa arbetet, och bidra.

Hur många har bidragit till vår öppna granskning?

– Runt tusen personer har mejlat oss. 343 har laddat upp sin egen berättelse. Inläggen på bloggen har delats mer än 12 500 gånger, texterna kommenterats 2450 gånger. Mängder av människor har ringt. 2, 4 miljoner har varit inne på sidan.

Alla har de bidragit på något sätt. Direkt eller indirekt.

Är vi på rätt väg i Sverige när det kommer till att motverka mobbning? 

– Inget tyder på att mobbningen i skolorna minskar, men vi talar åtminstone om den. Det är ett viktigt första steg. Men det krävs mycket mer! Framför allt måste skolorna ta sitt ansvar.

Vad har varit det svåraste med att skriva om mobbning och mobbade barn och vuxna? 

– Det har varit att ta del av alla hemska berättelser, från verkligheten. Insikten om hur otroligt många som verkligen går igenom ett helvete, varje dag, kom som ett slag i solar plexus.

Vad har ni personligen lärt er under den här granskningen? 

– Hur mobbningen påverkar människors hela liv. Inte bara psykiskt, men hur långtgående konsekvenser det har att inte våga gå till skolan, hur de som mobbas senare i livet hamnar utanför arbetslivet eftersom de inte kunnat tillgodogöra sig sin skolgång.

Vad är det enklaste man kan göra för att stoppa mobbning? 

– Tala med barnen. Lär dem vikten av respekt och allas lika värde.

Vad ska ni ägna er åt nu? 

– Nu återgår vi till vårt ”vanliga” arbete som reportrar.

Läs hela den öppna granskningen här.